Kategori: Berättelser

I vackert väder vid 14-tiden fredagen 8 juli, 2016, träffades en liten skara gamla vänner på Sundbybergs begravningsplats under den stora tallen vid minneslunden för att tillsammans minnas Ulf Grahm, som dött 15 juni. Vännerna bestod av Eva Lilliehöök, Jüri Aidas, Per-Olof Alm, Pelle Alm med fru Gittan och Ingvar Andersson med fru Monica.

Efter kramar och igenkännanden inleddes den improviserade ceremonin av Jycke som läste en översättning och egen tolkning av Dylan Thomas ”Poem”, varefter Eva läste en vers ur Cornelis Vreeswijks’ Sommarkort. Pelle stämde in med Ulf Grahms gamla paradnummer sedan tidigt 60-tal ”I medelhavet … apu apu” och fick snabbt sång- och textstöd av hela skaran.

När skönsången klingat ut upptäcktes att Pärtan saknades. ”Skulle inte han komma?” ”Har han hört av sig?” Varpå kontaktkoordinatorn Eva fick en störande sms signal på mobilen, som hon ansåg olämplig att besvara under den pågående ceremonin. Efter ett par minuter anslöt sig en något moloken Pärtan som stått och väntat på oss vid den stora tallen utanför begravningsplatsen.

Mycket snart tog alla minnen över dialogen, anekdoter berättades, namn söktes, musik diskuterades och de gamla vännerna kändes igen. Omärkligt förflyttade sig den ystra skaran närmare Lötsjön och ner till Gröna Stugans uteservering. Tiden gick fort och samtalet kändes ofärdigt när vi blev nödsakade att med vånda skingras med diverse löften i handslaget.

Ihågkommet av Pelle & Ingvar

För femtio år sedan irrade Björne Alshammar och jag runt i Storskogen i Sundbyberg. Vi var genom detta irrande en bra bit utanför vårt dåvarande bekvämlighetsområde. Vi tillhörde något som dåtidens sundbybergare kände till som ”Vegaplansgänget”. Vi lämnade några flickor på Storskogstorget och begav oss på vandring hemåt.

I slutet av Skogsbacken hade det skett vissa förändringar, en lokal som jag tror tidigare använts som tvättstuga, denna höll nu på att omvandlas till ett ställe där insyn ansågs störande. Genom draperier och målningar kunde man dock kika in och fantisera om vad som komma skulle.

Till min för våning öppnades dörren vid försöket att kliva in, så Björne och jag stövlade in och tittade, det pågick febril aktivitet med både det ena och andra. Vi kände oss inte helt välkomna men blev inte utslängda, så något slags intresse hade vi skapat genom att kliva på.

Jag fick ett telefonnummer av en Pico och idéer om att börja med teater? Björne, som var basist i Hawks, tog inte teater på allvar och vi vandrade vidare. Hawks var ju mina polare, dock kände jag att bandet och Björne var på väg åt ett annat håll än jag.

Musikanterna i Hawks bestod vid den tiden av Curre Hammar, Björne Alshammar samt bröderna Lasse och Uffe Wettergren, de repade på Sundbybergs ungdomsgård, en liten villa i närheten av koloniområdet Vireberg (nuvarande industriområdet Vireberg). Bandet umgicks i kretsar där musik formades, vilket innebar att umgänget med Hawks kantades av ”klämkäcka möten med andra artister”, alla med Beatles som förebild och framtidsvision. Den musikaliska ”klämkäckheten” antog ofta former som jag inte var helt bekväm med och jag började fundera på om det kanske var dags att hitta nya polare. I slutet på sommaren ringde jag telefonnumret som jag fått av Pico och frågade om Lärkan behövde en ny kamrat.

Efter allt bankade, lyftande, limmande och målande stod föreståndaren Pico och kikade på den brunbrända muskulösa ungdomen som hon tillskrev andra talanger en enbart byggande. Hon som nu blivit känd för att fatta enbart demokratiska beslut tänkte att vi måste ju ha en dörrvakt – den där borde passa.

Skulle man på den tiden samla två spridda och en i klunga i Sumpan måste man skaffa tillstånd, en procedur som var välkänd. För att tillstånd skulle medges, oavsett om det serverades juice eller brännvin, måste cafévakter kallas in. Nu stod Pico (Marinella) där och värderade en lärkanvakt och jag funderade på om jag som minderårig kunde paras ihop med dessa fryntliga gubbar som kallades cafévakter.

På det viset fick jag alltså uppdraget ”ordinarie dörrvakt” innan jag hade en aning om vad detta skulle innebära. Dörrvakt är det sämsta jobb jag haft i mitt liv eftersom jag misslyckades med att bli en fryntlig cafévakt. Hade jag haft den erfarenhet jag har idag hade det förmodligen varit det bästa, dock sämst betalda.

Ingvar Anderson, juni 2016

När vi startade Lärkan var entusiasmen och tron på oss själva, som bärare av budskap om större gemenskap, något som visade sig ligga i tiden. Vi var långt ifrån ensamma. Bland annat hade i USA Vietnamkrigets kostnader i lidande skapat starka motreaktioner. Under de närmaste åren exploderade förhoppningarna om en bättre värld under Flower Power-eran.

Spisarkvällar

Spisarkvällarna var dedikerade för mys och grammofonmusik och förgylldes med spisarskorpor, avlånga kardemummaskorpor med lite smör som smälte lagom mycket när man doppade dem i teet.

Hösten 1966 var jag diskjockey två kvällar i veckan. Då var det en betydligt enklare uppgift än idag, 2016, men en spännande roll som inbjöd till olika försök med variationer.

Ljudteknikerna hade börjat anamma elektroniken, som innebar mindre apparater med höga effekter. Högtalarna tillverkades lokalt, eftersom kunskaper fanns hos ljudentusiasterna som ingick i Lärkankretsen.

Musiken spelades högt och valdes med omsorg. Det lämnades plats för olika stilar. Uffe Grahm hade en egen kanal till skivarkiven genom sin pappa Acke och var välförsedd med musik som vi andra inte kände till. Kopplingen mellan blues och jazz var fortfarande tydligt och Uffe, som älskade jazz, kunde med sina stunder vid grammofonen få vilken jazztvivlare som helst att gilla läget.

Under diskopausen spelades en LP, utan avbrott och ofta nyinköpt. Under tiden gick jag runt och snackade med besökarna och frågade om önskelåtar, som spelades upp när LP:n var klar. Spisarkvällarna blev populära. Besökare kom från andra sidan stan: Mariehäll, Ursvik och Duvbo. Mys- och musikbehovet var överraskande stort.

Flower Power

1966 och de närmaste åren var en storhetstid för rockmusiken. Våra LP-inköp blev ett viktigt inslag. Den första LP:n blev debutalbumet av LA-gruppen Love, första rockgruppen som fått skivkontrakt med Elektra Records samma år. ”My Little Red Book” inledde albumet med ett stötigt riff och hade tidigare givits ut som singel med viss framgång i USA. På sid två fanns bland annat ”Hey Joe”, en udda låt som snart gick till historien som Jimi Hendrix genombrott.

Under hösten slog Flower Power-musiken ut i full blom i San Francisco: Doors, Jefferson Airplane, Grateful Dead, Mamas and Papas, Mothers of Invention och många fler. Snart anslöt sig grupper från hela världen: Pink Floyd, Cream, Procol Harum, Bee Gee, Status Quo och inte minst Vanilla Fudge som var mina absoluta favoriter.

Ett utmärkande drag för musiken var spännvidden i ljud och arrangemang, ingen var den andra lik och man tog ut svängarna ordentligt. Även Beatles lösgjorde sig från sin tidigare stil med Sgt Pepper-albumet och anammade naturligtvis även fredsbudskapet bland blommorna. Kanske hade John Lennons nonchalanta framtoning inspirerat till kaxigheten i Flower Power-protesterna.

Levande musik

På lördagskvällarna var det ”club alouette” som bjöd på levande musik. Under sommaren 1966 umgicks vi med de unga Svalgrändsgrabbarna i Hawks som till en början blev som ett husband men snart ersattes av de lite mer erfarna gubbarna i Apacherna som trivdes bra på Lärkan och lockade till sig många andra spännande musiker. På så sätt blev den lilla scenen en mötesplats för massor av olika lirare, även utländska gäster. Men det får bli en annan historia.

Musiken betydde oerhört mycket för den goda andan. Det var en fantastisk upplevelse att tillsammans med kretsen mysande Lärkanvänner möta det stora musikutbud som tog plats runt om i världen och på vår egen lilla scen, som kom att växa lite med åren.

Pelle Alm

Dagarna före Lucia 1965 uppstod en kris i Teaterklubben, med ett efterspel som kom att leda till en ny ungdomsgård med nya oprövade former. Vi kallade stället för popkulturhuset Lärkan, det låg i kvarteret Lärkan, under Thuletorget i Sundbyberg.

Det blev en brokig verksamhet som vände sig till ungdomar över 17 år. Lärkan höll igång i 5 år, från hösten 1966 och fram till och med våren 1972, då kommunledningen ansåg att antalet medlemmar var för lågt i förhållande till kostnaderna.

Teaterklubben

Teaterklubben ingick från början i den gamla ungdomsgårdens verksamhet, men flyttades i början av 60-talet från trävillorna på Ekensbergsvägen intill Solnagränsen till en egen anpassad lokal på Friluftsvägen i Storskogen.

Ledaren, Teddy Sandegren, var etablerad i teaterbranschen och hade ett genuint intresse för ungdomar. Lite sträng, glasögonen på näsan och cigaretten i ett munstycke, som sköttes lika pedantiskt som skägget. Lokalen användes även av yngre teatergrupper med andra ledare och varje vecka cirkulerade många medlemmar.

I Teddys grupper ägnade vi oss främst åt korta improvisationer i pantomimform, då man inte behöver några verkliga föremål utan har en obegränsad tillgång till låtsasrekvisita. Även improvisationen har mycket låtsas i sig, man vet inte riktigt vad som kan hända och det gäller att ändå behålla sin roll. En utmärkt form för teaterlekar. Ibland repeterade vi in pjäser och spelade upp ett par föreställningar i vår egen lokal eller på större scener, i Lötskolans aula eller på Teaterbio.

Teddy tog oss ungdomar på allvar. Vi tränades i att delta på scenen, iaktta varandras spel och reflektera över det vi såg. Vi diskuterade våra funderingar kring livet och olika sätt att se på världen. Han talade okomplicerat om känsliga saker med en nyansering som vi aldrig gjorde hemma. Han respekterade oss, som om vi vore vuxna, och han var road av att se oss växa.

Jag tror att Teddy betydde mycket mer för oss som självständiga individer än vad vi då förstod.

Gruppen bestod av 10–12 medlemmar och fyra av oss hade varit med länge och var lite äldre än de andra. Staffan var äldst, en månad äldre än Uffe och två år äldre än mig och Pico. Alla födda i december, utom Uffe som var född i januari. Pico kallas numera för Marinella.

Krisen

Teddy var även sträng med saker som vi hade lite svårt att förstå. Till exempel fick vi böta 10 öre varje gång vi använde svordomar. Pengarna gick visserligen till en gemensam festkassa men det minskade inte intrycket av en överdriven moral.

Vid tiden för Lucia hade teaterklubben varje år en speciell festkväll där var och en kunde ta ut svängarna lite extra för att roa de andra. Staffan och jag planerade att göra ett gemensamt uppspel där vi skulle låtsas vara de andra i gruppen och göra parodier på dem. I våra förberedande diskussioner kom vi att diskutera Teddys problematiska egenskaper ganska ingående.

En kväll med improvisationer, veckan före Lucia, spelade Roland en scen där han betraktade en konstutställning och gick fram och tillbaka med ryggen mot salongen. I Teddys ögon var det en dödssynd att agera på scenen med ryggen åt salongen, vilket Roland tydligen inte förstått. När Teddy, på ett brutalt vis, sågade Rolands sketch tog flera av oss Roland i försvar. Staffan och jag gick sakta fram till varsin sida av scenkanten vände oss mot Teddy i salongen med en argumentation som hämtade näring från våra tidigare diskussioner. Teddy blev tvärtyst, bet ihop för att inte brista av ilska.

Den överraskande urladdningen spred sig som aska i rummet. Alla insåg att i detta ögonblick hände något som förändrade allt. Kvällen avslutades utan något försök att försonas. Omtumlade gick vi hem och försökte begripa vad som hänt.

Pico, som var lite favoriserad av Teddy, var inte med den här kvällen. När fick höra vad som hänt kontaktade hon Staffan och mig. Vi diskuterade igenom läget och sammanfattade våra intryck i ett brev till Fritisnämndens nye chef. Staffan, som var tränad maskinskrivare, formulerade brevet som vi alla tre skrev under och överlämnade till Fritidsnämnden. Vi hade inte en aning om vad det kunde leda till men var överens om att vi ville fortsätta, dock utan Teddys ledarskap.

Mötet och nya idéer

En kylig lördagsmorgon ett par dagar senare var vi kallade till ett möte med fritidschefen, ordföranden i fritidsnämnden och Teddy. Till saken hör att Teddy var mycket förtrogen med ordföranden. Vi var beredda på stryk, men det skulle visa sig vara obefogat.

Den nytillträdde fritidschefen Harry Lindgren fick smak för teatergängets uppkäftiga entusiasm och charmades av Pico, för tillfället iklädd prickiga långstrumpor. Harry fick stöd av ordföranden för fritidsnämnden, socialdemokraten Olle Rosander. Vem av herrama som charmades mest av kan vi låta vara osagt. Mötet gick i alla fall av stapeln på den gamla slitna ungdomsgården och fick herrarna att fundera i nya banor.

Vi fick bilda en egen teatergrupp som tills vidare höll till i den gamla ungdomsgården. Ganska snart talades det om en ny lokal där vi kunde repetera och snickra ihop dekoren till pjäsen Den nakne mannen och mannen i frack, av Dario Foo, som vi blivit omedelbart förälskade i. Staffan regisserade, Uffe spelade en naken man i en soptunna, jag spelade gatsoparen som ansvarade för soptunnan och Pico spelade horan som tog över händelseutvecklingen i slutet. Pjäsen spelades upp på Teaterbio under våren 1966 och även på Frisksportarnas sommarläger vid Sörsjön i Norrköpings kommun under sommaren.

Pico, som tagit hand om kontakten med fritidschefen och frisksportaren Harry, insåg tidigt tillsammans med honom att lokalen under Thuletorget hade en god potential för annat än att vara replokal för en teatergrupp. Hon tog upp idéerna med oss andra och lyckades övertyga oss om att här var det var möjligt att skapa en ungdomsgård på våra egna villkor.

Resultatet blev att vi alla hjälptes åt att skapa popkulturhuset Lärkan tillsammans med många andra ungdomar som under sensommaren med entusiasm nappade på våra inbjudningar till projektet.

Pelle Alm